Hej igen. Länge sedan nu. Har inte hunnit skriva något sista tiden. Har heller inte fått några direkta uppslag. Nu har jag dock det: Laponia Triathlon 2016 Race Report! Ironmandistans i midnattssol!

Egentligen var familjens tanke att inte köra långdistans i år med tanke på tillskottet men den här tävlingen kunde vi inte missa!
Förberedelserna var väl som de är för en pappa till en 4-månaders flicka; störda och otillräckliga. Men det var en del av planen. Jag hann inte sova något underd agen vilket kanske hade behövt med tanke på att starten gick vid midnatt… Lägg på det 4 dagars bilresa upp innan 🙂

Stämningen kring loppet var på topp. Tight, härlig familjär stämning. Snackade en hel del med MP från GBG när vi förberedde oss. Pratade med många om klädval. Vad skulle man ha på sig? Aktuell fråga skulle det visa sig.
Starten gick – långsamt… De vassa stenarna vi skulle springa på ut i vattnet gjorde att alla fick ta det ganska varligt. Måste sett komiskt ut! Simningen var den finaste jag någonsin gjort! Spegelblankt vatten. Åt ena hållet såg man Dundret och vid nästa andning dök solupp/nedgången upp ovanför vattenytan! Fullständigt magnifikt! Jag simmade på i ett tempo som kändes ok med tanke på min något bortslarvade simning i vår. Varierade kadens och längd på tagen en del. Sparkade extra då och då. Speciellt inför varvningen. Kom upp ur vattnet precis efter MP. Tog en klunk vatten sen i sjön igen. Andra varvet var mer ensamt. Alla var utspridda. Den här simningen var den lättaste (inte snabbaste) jag gjort!

In i T1. Gjorde bedömningen att jag borde vara mitt i fältet som vanligt. Torkade av mig lite. Krånglade på armvärmare och cykeltröja utanpå tridräkten. Fick på handskar. Ut från T1 och iväg. Första kilometern var på en cykelbana av grus. Tog det lugnt. Försökte äta lite. Såg att MP var framför. Väl ute på vägen mot Porjus kändes allt bra. Vinden i ryggen. Lite kall men bra ben. La mig runt min bestämda effekt och körde. Var snart förbi MP. Sa till honom att Nu kör vi! Mina föräldrar och svärföräldrar kom snart ikapp med bil. Tyvärr ingen Lena 🙁 Det gick helt enkelt inte att dra upp M mitt i natten. Förhoppningsvis skulle de komma ikapp till löpningen och målgången! Hade en härlig känsla om än något svalt… Alla hejarop hjälpte, blev omkörd så som jag brukar. Inget konstigt. Bara att köra på. Snart bar det av upp mot Stora Sjöfallet och Ritsem. Forfarande bra väg. Hade varit lite orolig. Nu var vinden inte i ryggen längre. Det började bli mer än svalt. Fötterna tappade känseln snabbt.
– Inget ovanligt, tänkte jag. Glad att jag tog handskar.
Jag har ganska svårt att urskilja när och var allt hände men snart tappade jag ordentligt med energi. Jag började frysa ordentligt. Hade lite tidigare bestämt mig för att gå ner 10-20W för att spara lite. Jag började få svårt att ligga i tempoställning. Blev omkörd av allt fler. – Det släpper snart. – Hälften kört! Ropade de till mig. Han prata några ord med en kille som körde om.
– Hur är det, frågade han.
– Det är ok, men fryser helt galet och nacken gör ont.
– Det släpper. Snart får vi springa svarar han.

Efter en Aid station ser jag honom vid vägen. Kisspaus. Känner efter men inser att jag har ingen känsel där… Jaja behöver inte stanna och kissa då i alla fall.
Sofie Lantto kör om. Hinner imponeras över att jag hållt henne bakom mig till nu. Hon frågar hur jag mår. Svarar att jag fryser och rätt säker på att meningen innehöll någon svordom. Hon peppar och kör vidare. Ser att hon har mer kläder på. Smart…
Resten av loppet är en plåga i 20-25km/h. Jag stannar vid langningen i Stora Sjöfallet. De frågar om jag ska bryta. Första gången jag fått frågan! Hittar en tröja i min följebil. Drar på den. Men det är för sent. Det skulle jag kommit på tidigare. Massor av folk passerar mig under tiden. Hoppar på igen. Känns bättre men helt tom på energi. Nu blir vägen ordentligt skadad med. Jag är stel och frusen och känner mig inte säker längre. I dessa backarna med vägskador kan vad som hända. Jag började fundera på att kliva av. Aldrig DNFat tidigare. Kör på någon eller ett par mil till. Sen händer det. Jag kliver av. Jag hade inte energi och kände mig inte säker nog. F#&%@*n!

Hoppade in i mamma och pappas bil. Hängde på cykeln och drog till T2 för att hämta prylarna där, sen till målet för dusch och ännu fler grejor. Finito. Hem. Försvann snabbt.

I efterhand har jag haft blandade känslor. Smart att hoppa av när jag vlev halvrädd på cykeln. Jag var ändå för tom för att springa.
Men det tydligaste känslan är att jag borde tagit mig de 2 milen till T2. Jag borde testat att springa. Så är det… Jag är en erfarenhet rikare.
Min analys är att klädvalet inte höll värmen i kroppen. Jag borde nog fått av de blöta kläderba och fått på torra och vindtäta kläder. Jag underskattade nattemperaturen. Att jag frös gjorde att jag tappade massvis med energi och dessutom hamnade i en loop där jag inte åt något för att jag frös. Där är jag just nu… En erfarenhet rikare men det var surt att åka över hela Sverige för att lära sig något!